Kryptogamcirkeln, Healtebäcken och biotopskyddad bokskog i Sandhult – 14 november

Igår, söndag, var vi 11 personer som njöt av stillsamt, skönt väder uppe i Sandhult, i marker nära Healtebäcken. Det var kryptogamcirkelträff, det är alltid något särskilt med dessa och denna gång hade vi även Tony Svensson med som guide och artkunnig biolog!! Vilken förmån!

Vandringen började på Fedingshults marker, via en skogsväg ner till den gamla kvarnmiljön – här fanns förr en vattendriven mjölkvarn och en vattendriven såg; dessförinnan ska en masugn ha funnits här, det var på danskarnas tid.

Merparten av vår tid lade vi på att leta mossor och lavar på en intilliggande bokskogsbacke, belägen i Sandhult. Skogen har status som biotopskyddad, varvid staten har ersatt markägaren för de ekonomiska värden som här finns. Enligt den kunnige ekologen, artkännaren Örjan Fritz (som uppdaterade Ö-a kommuns naturvårdsplan 2018) är ”bokskogen en av de mest värdefulla för biologisk mångfald i hela kommunen!”

Som nybörjare vad gäller både mossor, lavar och svampar var det bara att vända sig runt i markerna för att hitta nya objekt för vår nyfikenhet. Och så suveränt att smått hela tiden kunna lägga beslag på Tonys artkunskap, hans pedagogiska vänlighet och därutöver hans ”tålmodighet” med oss ”gamlingar” – som alltsom oftast frågar om, glömmer och kanske snart frågar om det då äntligen ska bli fika nån gång!!

Skriftlav

Styvskinn

Violett skeléskål

Våra ”upptäckter” pendla stort mellan vanliga mossor som sidenmossa, västlig hakmossa till något mindre vanliga arter som fällmossa, frullaniaarter, fjädermossearter. På 5-6 bokar hittades de karakteristiska bålarna av den kraftigt byggda lunglaven, en art som är ganska sällsynt i kommunen! Skriftlav, klotterlav, asplav och ägglav är andra representanter för de märkliga lavarna, denna högst olikartade symbios mellan någon eller några svamparter och en algart. Extra tillrop utstöttes när Tony hittade den småaktiga ved-lavklubban; den är klart ovanlig och lätt att förbigå. Så här skriver man på Artfakta, SLU:
”Vedlavklubba är en liten, 0,5–1 cm hög, klubbformad, enkel eller ibland något förgrenad, spetstoppad, vitgul fingersvamp, vars fruktkroppar kommer på hösten. En oansenlig art, samlad av få mykologer men samtidigt väl känd och lätt identifierbar.”
Svampriket är också något av Tonys hemmaplan, men säsongen för storhattarna är nu nästan över. Trattnavling, ostronmussling noterades dock, medan olika tickor och liknande ännu var lätta att inregistrera: såsom raggskinn, lönnticka, bokticka, styvskinn, gullticka, sotticka.
Efter bortåt fyra timmar ute i naturlandskapet var det dags att vända tillbaks mot Örkelljunga tätort. Många arter ”rikare”. Och många pratstunder dessutom under tiden.

Text: Janne Johansson
Foto: Perry Vigelsbo och Janne Johansson

 

Kryptogamcirkeln och skogarna intill Åsljungaklint – 30 oktober

Det var nu dags att åter starta upp vår kryptogamcirkel, den som försöker bredda intresset för våra mossor, lavar, svampar. Denna lördag stannade vi bilarna intill Trollsjön i Åsljunga, tvärade den gamla riksvägen och lät våra steg dra sig uppför sluttningen mot Åsljunga klint. Här härskar bokskogen, men här finns också ett mindre vattendrag, ett fuktdråg och förekomster av ganska halvstora stenblock.

Glädjande 11 personer vandrade i stilla mak, kollade vanliga kvast- och björnmossor, skuggstjärmossan och cypressflätan. Lite mer ”spännande” var utseendet på en nära bäcken uppdykande Scapania-art, troligen var det klipp-skapania. I Hallingbäck/Holmåsens fälthandbok citerar vi: ”… den är lätt att känna igen på de bruna groddkornssamlingarna i spetsarna på de översta bladen”.

I ett fuktparti dominerade grovväxande, ännu gröna lundbräkenplantor, där mörkt nerviga fjäll beklädde nedre delen av stjälken. Majbräken- och örnbräkenplantorna var mestadels nedvissna nu i slutet av oktober – men våra eftersök efter den ganska sällsynta bergbräkenplantan inte gav något resultat. Vi får återkomma nästa år.

Vi avslutade vårt traskande med att bestiga bergbranten vid Åsljungaklint, fast vi följde tillrättalagda stråk. På delar av berghällen rann fuktstråk fram och obestämda mossor mest bara noterades. Från den vida utsikten på höjden flög våra blickar västerut, Hjälmsjöns konturer skådades och traktens skiftande bestånd med alternerande barr- och lövskogar täckte stora delar av landskapet. Men här fanns också lavbeklädda stenblock och ett bastant fikabord för de fikasugna.

Text och foto: Janne Johansson

 

 

Höstvandring runt Värsjön – 16 oktober 2021

Det har blivit något av tradition att vandra runt någon av kommunens ganska talrika sjöar i oktober eller november. Denna gång hade vi bestämt oss för den största av utmaningar – att gå runt Värsjön! Denna vår största sjö har en yta av nästan 2,7 km² och omges av mestadels blandad skogsmark, ibland av mindre kulturmark och av enstaka stuga eller gård. Talrik förekomst av större stenblock kantar och sticker upp ur sjöns vatten, en sjö som faktiskt avvattnas österut, bort till Helgeån och Hanöbukten.

Vi var 8 personer som kom att delta i den ca 13 kilometer långa vandringen, vilken genomfördes mellan 09.30-15.30 – 6 timmar lång! Men så tog vi tiden till oss, kom i samspråk med åtskilliga människor under dagens gång och ett par rofyllda fikor stod också på programmet. Erik, Björn, Lena, Mattias, Lars P, Lars S, Ingegerd och Janne var namnen på deltagarna. Visst blev det en härlig vandring och en givande gemenskap när vi startade vid Osbäckens utlopp och vandrade medsols i ömsom soligt, molnigt och på slutet även småregnigt väder.

Första ”anhalt” blev hos Karlsson-familjens annorlunda djurgård på Hästhagen, med ungerska ullsvin, vaktlar, blommehöns mm. Därefter kom vi via en skogsväg fram till Slättsjödelen av Värsjön, med ett par välhållna gårdar, varvid den ena ägaren, Tomas Malmström, länge hjälpt till med att hålla liv i sjöns hotade population med flodkräftor – i sina egna dammar. Som bekant har 2000-talet drabbat Värsjöns kräftbestånd mycket hårt, med två påföljande kräftpestkatastrofer!! Sånt dråpslag!

Vi följde därefter ”stora” grusvägen söderut ner till Sjöholma, tittade på den linbastu som ligger nära undantagshuset till gården där. I gränsen mot Linhultet finns även några sommarstugor ner mot sjön, varav en där Hasse Alfredsson lär ha tillbringat sina uppväxtsomrar. Originalet Joel bodde här på en gård och han ska ha varit den som var uppköpare av de kräftor som i mängd ”håvades” upp från sjön förr i tiden. Och enligt trovärdiga vittnen kom denne Joel säkert att stå som förebild till någon, några av Alfredssons karaktärer i filmer denne tog fram.

Efter välbehövlig, njutbar fikapaus, vid Lennart Nilssons sjönära mark, kom vi att under en lång sträcka följa strandlinjen på sjöns norra, nordvästra sida. Träden just nära vattnet är ofta originella och omväxlar mellan tall, gran och lövträd, fast en bit längre inåt land bedrivs i stort rationell granskogsproduktion på marken. Porsbuskens vackra höstlöv kantade i regel Värsjöns stränder mest överallt, medan ett  gräs som blåtåteln gjorde sig bemärkt i samma region. På några håll såg vi förresten också de vintergröna bladen av både björk- och klotpyrola. Pyrolorna har ju så vackra blomkalkar när den tiden är inne.

Det var starkt att få uppleva Värsjöns strandlinje och små utstickande uddar på nära håll. På denna sjösida fanns i regel en markant, upphöjd ”sjövall” helt nära strandlinjen där man lämpligen kunde gå och där en mindre stig oftast skymtade fram. Enligt uppgift lär uppkomsten av den mycket långsträckta ”vallen” hänga samman med hur vinterisarna har påverkat strandkanten över åren (enligt Ulla Larsson, Värsjö)! Sådana finns också på flera av öarna i sjön. Längre norrut, i riktning Värsjö byns öppna marker, upptäckte vi dock mer svårvandrade partier, med åtskilliga stormfällda stammar som vi fick ta oss förbi, men vad hindrade oss lättfotade fältbiologer, den äldste var ju Erik, bara 89 år.

Vi avslutade vår 6-timmars vandring längs asfaltvägen från Anders Larssons tillbaks till Osbäckens mynning. Tack alla för en mycket fin, trivsam dag!! Det svetsar nästan en samman när man avsätter en heldag till en sjövandring på detta sätt.

Text och foto: Janne Johansson

 

Årsmötet 2020 – 26 augusti

Ett halvår försenat blev det, men nu är det avklarat, årsmötet. Ett intressant föredrag brukar vanligtvis avsluta valen, vilket den pågående pandemin detta år satte stopp för. Trots detta, de här föredragen drar säkert lite extra folk, kom 15 personer till Utbildningscentrum denna torsdagskväll.

Valen skapade ingen större debatt och valberedningen, Perry Vigelsbo och Lennart Persson hade haft ett lätt jobb, det hade inte kommit in några avsägelser inför 2021, som ju redan passerat halvårsskiftet. Dock utökades styrelsen med ett bekant namn, från fyra till fem personer, inte obekante Janne Johansson återtog ”sin” plats. Övriga i styrelsen är alltså fortsatt Eva Persson, Lars Schale, Kurt-Arne Johansson och Björn Herrlund. Fortsatt är också ordförandeposten obesatt och vid styrelsemötena får denna post alternera mellan ledamöterna. Kassör är Eva, sekreterare Kurt-Arne.

Den gamla styrelsen räknat högst upp från vänster: Lars Schale, Kurt-Arne Johansson, Björn Herrlund och Eva Persson.

Den viktiga Alcedo-redaktionen består av Janne, Perry och Pär Svensson. Den smått unika Spångabyggetängen och dess kommitte’, fick ett nytt namn, Eva Johansson, sedan tidigare finns här Perry och Janne. Hemsidan är viktig för att synas utåt, för den svarar i första hand Pär och Janne. ÖbN finns också på FB, och detta sköter Birgit Svensson på ett utmärkt sätt även det kommande året.

Text: Björn Herrlund Foto: Janne Johansson

 

Ängahöstnad i Spångabygget – 5 augusti 2021

Dagarna har börjat bli kortare, morgontemperaturen får en att känna att sensommaren och hösten snart stämt möte. Och då brukar det också vara dags för fältbiologerna i Örkelljunga att stråla samman på ängen i Spångabygget, utrustade med liar, slipade lieblad.

Denna slåtterkväll hade 10 personer infunnit sig vid den lilla parkeringen strax ovanför en mindre, äldre rusthållargård i Västra Spång, den gård som kom att ”döpas” till Spångabygget och som sen länge ägs av en dansk medborgare. Vid vårt första slåttertillfälle i föreningens regi, slåtteråret 1991, var det Otto Gustafsson som ägde gården och som då själv hjälpte till med sin liesvingar-färdighet. Ikväll var det däremot Sofie, Eva J, Eva P, Janne, Björn, Perry, Kurt Arne, Elsie, Lars och Jörgen som generöst ställde sin tid och sin kunskap till förfogande!!

I sedvanlig ordning angrep vi den översilade fuktmarken från övre delen av huvudsluttningen, men några började också slå med sina liar lite längre ner, kanske bland de mer lättslagna vattenklöverbladen. Det är alltid viss spänning inför en slåtterkväll, men allt gick så väl och vi arbetade oss raskt nerför med friskt mod, både de vana liemännen, liksom de som vill beteckna sig som nybörjare. Att slå Spångabyggetängen med liars hjälp är inte helt lätt och det stora, säregna inslaget med mångtalet tuvor underlättar inte heller.

Efter någon timme gick Eva P och hämtade förfriskningar till den som ville ha, för den stora slåtterfestligheten, i form av två rabarberpajer med vaniljsås och kaffe, blev vi belönade med först närmre 20-tiden. Tillsammans gjorde vi därefter även färdigt den ofta blåtåtelrika sluttningen i norr, där det på många håll finns vackert blommande granspiror i juni månad.

Så roligt att slåtterkvällen gick så väl i lås; eftersnacket varade nog flera kvart. Om en vecka ska vi sen ta bort det slagna gräset.

Text och foto: Janne Johansson

 

Stensmyr och Trollnabben (Fedingesjön) – floracirkeln 13 juli 2021

Med kort framförhållning kallades floracirkelns deltagare till en myrliljevandring denna tisdag. Vi bilade upp till västra kanten av Stensmyr och banade oss väg över en igenväxt gräsmark, över ett par sneddande diken och vidare ut på en tallbeklädd del av den stora Stensmyr. Myren delas förresten mellan Örkelljunga och Hässleholms kommun, varvid gränsen mestadels går i norr-sydlig riktning och rakt genom en idyllisk gyl ute i mosskomplexet.

Vi var nio personer som stövlade fram bland vitmossetuvor, ljung och klockljung för att efter ett antal hundra meter nå ut till kanten av ett stort, rektangulärt, gullysande fält, ett fuktdråg där myrliljan, en masse, slagit sig ner och där mindre björk- och småtallar sticker upp. Detta är målet för vår florautflykt denna gång. Så maffigt, så myrliljemäktigt!! Flera av deltagarna hade tidigare inte sett myrliljan överhuvud. Annars är myrliljan en ganska vanlig växt i våra trakter, här i västra delen av Götaland. Men dess växtplats är ofta lite avlägsen, gärna ute i kärr, dråg, diken på myrkomplex och dit ställer man sällan sina steg en varm sommardag. Att få se dessa mångtusentals myrliljeindivider, att se en enskild myrlilja under lupp. Det är något att glädjas åt. Att hänföras av! Se gärna på bilderna här intill för att förstå vår entusiasm.

Ute på våra myrar består mosseplanen oftast av både torrare tuvor och i regel av blötare partier, höljor. Om ljung, klockljung och tuvull befolkar de mer upphöjda delarna, kan man istället skåda vitag, småsileshår och olika vitmossarter i höljorna. Man får akta sig att trampa just där. Även den likartade rundsileshåren sågs på många håll och ofta sågs vita vackra blomkalkar vara uppsända från torvytan. Den vackra sommardag vi stövlade runt på västra delen av Stensmyr inbegrep också synen av ett mångtal små fladdrande fjärilsvingar, oftast var det blåvingar som här sökte sällskap. Några bilder får illustrera.

Som avslutning på vår floradag gjorde vi en tvär vändning upp till Skånes Fagerhult, parkerade lite slarvigt nära Fedingesjön och tog så Trollnabbestigen rakt ut i nämnda sjö – från söder mot norr. En lättvandrad stig uppe på en mindre rullstensås ledde oss mot ett allt smalare landparti som till slut försvann under Fedingesjöns yta. Enligt uppgift ska åsen fortsätta norrut, på grunt djup strax under vattenytan och vidare upp på land på andra sidan sjön. Men vi gjorde dock halt dessförinnan, och vid några vällovliga bord, bänkar intogs en mycket behövlig långfikapaus.

Längs stränderna växte ofta pors, vass, blåtåtel, tågväxter, strandlysing mm. Några läderartade blad visade på att klockpyrolan haft en fin växtplats här, men nu börjat försvinna. Ekorrbären och ängskovallen fanns lite varstans och ett vaket öga upptäckte den märkliga tallörten, en parasitisk gulvit växt som lär ha ett symbiotiskt förhållande med en svamp, en musseron.

Fotnot
Myrliljan (Narthecium ossifragum) har under gången tid fått lite olika rykte. Ett lokalt namn i södra Sverige är ilagräs, igelgräs. Man har försökt få ett samband med att får som betat av myrliljans blad i mängd fått levern fördärvad av små maskar, ”ilar”. Namnet igelgräs finns också i sammanhanget.
I det gamla, mycket intressanta verket ”Svenska Växternas Naturhistoria” (från 1867-68) finns dylik kunskap om förr i tiden. Liljan hade förr också det latinska namnet ”Gramine ossifragum”, liktydigt med ”det benbrytande gräset”. En gammal bondesanning kopplad till myrliljan är denna: ”…bonden säger att då myrliljans nedersta blomma utslår, då blommar kornet, och då öfversta utvecklas är det moget (sädeskornet)”.

Text: Janne Johansson
Foto: Perry Vigelsbo och Janne Johansson

Floraväkteri – fokus Tockarp, Mattarp (slåttergubbe mm)
28 juni 2021

Denna förmiddag var vi tre personer, Gunhild, Eva, Janne, som i ett smått återupptaget ”floraväkteri” besökte två lokaler där slåttergubbe tidigare noterats. Först var det ”kattfotlokalen” i Tockarp, nära Stensån som granskades, därefter orkidélokalen vid fd betesmarkerna i Mattarp, bakom Mattarpsgården.

Kattfotslokalen
Den ganska låglänta, ibland mycket steniga, stenblockiga gräsmarken i Tockarp kom alltså under en tid att nagelfaras av tre uppsättningar ögon. Dessa marker gränsande till Stensån betades under lång tid genom fastighetens ägare försorg – då tillsammans med det stora gräsmarkshavet nordost ut (Torsten Johanssons marker i senare tid). Stora delar av omårdet söder mindre väg till Västra Tockarp var historiskt åker, med undantag för den växtrika markbiten västerut. Nu har man bestämt överföra gräsmarken till lövskog, ek och björk och stängt in med högt stängsel. ”Kattfotsmarken” undantogs, men å andra sidan finns här ingen hävd alls!

Vid vårt besök var gräsen i form av tåtel, svingel, ven, knägräs, stagg, vårbrodd dominerande tillsammans med älgörtens bladrefugier. Vi hittade inte längre några blommande slåttergubbar, inga kattfötter finns heller kvar sen länge och i den yppiga grönskan hittade vi inte heller några överblommade granspiror – men om vi kommit tidigare hade vi nog hittat en del sådan. Tror jag. Två jungfru Marie nycklar syntes dock resa sig mot skyn! Och många ängsväddsblad växte nere mot marken. Rikligt växte däremot frossörtens vackert blåa blommor, även inslag med vit variant som omväxling.

Kattfotslokalen var länge den sist kända lokalen för arten i Örkelljunga kommun, växte på en liten avsats på ett större flackt stenblock. 2014 inräknades 20 kattfotstänglar. Men 70-90 individer av jungfru Marie nycklar fanns samtidigt i det intressanta lilla området intill. År 2001 noterades drygt 1200 blommande granspirestänglar i delområde helt nära. Man måste nu 2021 tyvärr konstatera att ännu ett av de fåtaliga små ”äng-och-hage” områdena nästan helt fallit ur banan. På grund av ointresse hos markägaren, säkert kombinerad med dålig lönsamhet för hållandet av betesdjur.

Den steniga och troligen ogödslade betesmarken i Tockarp 2010

Kattfot, bilden är tagen 2007

Samma område är idag igenväxande

Smygare på kärrtistel

Frosört

JungfruMarie nycklar-lokalen

Efter Tockarpsbesöket åkte vi mot Mattarps gamla skyttepaviljong, men stannade strax innan Mattarpsgården. Här har funnits en annan bevarandevärd gräsmark, ofta beväxt med glest stående lövträd. Strax intill har Mattarpsgårdens åkrar brett ut sig. När gårdens marker för en del år sen köptes in av en mellanskåning planterade han den öppna marken med gran. Detta kom att beröra den fina, lilla lokalen med mångtalet jungfruMarie nycklar. Något år fanns över tusen ”nyckel”-individer här!! Nu är det mesta raserat, sett med naturvårdsögon!

Vid besöket konstaterade vi att granarna nu växt sig uppåt 3 (-4) meters höjd, att lövröjaren låtit risen ligga rakt över delar av orkidémarken, att endast 14 orkidé-individer kunde inräknas, att det snart är en saga all att här funnits en av kommunens rikaste jungfruMarie-lokaler. INGEN tog sig på allvar att försöka rädda lokalen, verkligen INTE markägaren, verkligen INTE kommunen (inte ens naturvårdsgruppen med kommunalrådet i spetsen), verkligen INTE länsstyrelsen i Skåne (som helt missat områdets betydelse vid förfrågan). Möjligen kan sägas att vi ideella i Örkelljungabygdens Natur gjorde våra försök – pratade med markägaren, med nv-gruppen, men utan reultat.

Hur var det då med den lilla slåttergubbeförekomsten, som tidigare funnits nära intill, längs bäcken, diket genom den nu granplanterade åkern. Nej, vi hittade inga slåttergubbar i det höga kantgräset. Och när vi därefter vandrade med bäcken norrut, till den lövdominerade fd betesmarken strax intill dagens granåker… konstaterade vi genast att det var åtskilliga år sen som det behagsamma området betades. Nu växte buskar upp mest överallt mellan björk och ek. Och den mindre lokalen med jungfruMarie och granspira mm längst i norr var blott ett minne… Den enda ”kulturella” aktivitet vi såg till var röjandet av gräs längs en stig genom den fd betade marken – fram och till några jakttorn. Så var det med det! Dagens okunskap och ointresse är på många håll fortfarande oerhört stor. Tyvärr.

JungfruMarienycklar vid lokalen i Mattarp så sent som 2014

Orkidélokalen i Mattarp idag med uppväxande granskog…

och som igenväxande före detta betesmark

Text: Janne Johansson
Foto: Janne Johansson

 

Vilda blommornas dag
20 juni 2021

Denna soliga, varma junisöndag var dagen för de ”Vilda blommornas dag”, en aktivitet som brukar genomföras över hela landet sen många år tillbaks. Vår egen uteträff i Örkelljunga hade sidvallsängen i Spångabygget som sitt huvudmål. 10 personer körde i samlad tropp några kilometer upp till den lilla parkeringen, varefter vi vandrade ner mot den i skogen gömda, ”glömda” översilade ängen, vildhöstnaden som de gamla sa.

Under trettio år har Örkelljungabygdens Natur fått sköta denna fuktiga, översilade äng som sin egen lilla slåtteräng av en välvillig markägare, boende i grannlandet Danmark. Anledningen till att denna äng valdes ut var förekomsten av ett flertal klart ovanliga växter i marken. Enligt Otto Gustafsson nyttjades denna sidvall som ängahöstnad, vildhöstnad fram till andra världskriget. Därefter betades markerna under en tid, mer som ”extensivt utmarksbete”, varefter vi från naturskyddsföreningen som sagt återupptog det gamla ängsbruket kring 1990.

De växter som nu strax innan midsommar sätter sin prägel på fuktmarken i Spångabygget är främst olika starrarter, ullarter, överblommade småvänderötter (väldigt många detta år!!) och bladen från den likaså överblommade vattenklövern. Den sistnämnda användes under lång tid inom folkmedicinen mot febersjukdomar och skörbjugg. Enligt den intressanta skriften ”Örtmedicin och växtmagi” så har man även i den vetenskapliga medicinen använt den vid matsmältningsbesvär, medan den inom folkmedicinen ”dessutom använts vid gall-, lever- och lungsjukdomar. Den fick också utgöra beskmedel vid öl- och svagdricksbryggning.” Ett flertal starrarter kunde demonstreras under vandringen i ängen, framförallt ängsstarren och loppstarren måste numera räknas till ytterst sällsynta gäster i vår örkelljunganatur. Till samma rara skara hör gräs-och kärrull, dessa graciösa släktingar till de betydligt vanligare arterna ängs- och tuvull.

Innan fikat och vår sorti från området fick vi även bekanta oss med den ljust rödblommiga granspiran i sluttningen mot norr, med ljust gulaktiga tätörtsblad rosettblad och med kambräkenplantor på en av de mer låga tuvorna i övre delen av huvudsluttningen.

Denna ”vilda blommornas dag” avslutades dock inte här, utan vi bilade vidare upp till Sandsjöholm, där vi banade oss en väg ut till en trolskt liggande gyl. Många blev betagna av det spegelblanka vattnet intill den trädbevuxna myren. Botaniskt mest anmärkningsvärt är förekomsten av det vid denna tiden överblommade kallgräset, som i månghundratal växte i det gungflyartade partiet närmast vattnet. Den särpräglade frukten är uppbyggd av 3 uppblåsta, 5-6 mm långa baljkapslar. Därutöver undervisade Thomas Wallin på ett stillsamt sätt om vattnets flygakrobater framför andra, trollsländorna. Dessa arter kunde urskiljas, i alla fall av Thomas: ljus lyrflickslända, sjöflickslända, röd flickslända, spjutflickslända, blå kejsartrollslända, kungstrollslända, guldtrollslända, myrtrollslända, fyrfläckad trollslända

Text: Janne Johansson
Foto: Janne Johansson och Thomas Wallin (översta bilden)

 

Ramnekärr och Rya – floracirkeln
9 juni 2021

Denna onsdag åkte floracirkeln, 12 personer stark, ner till Unossons äng i Ramnekärr. En av de ”växtelement” som karakteriserar ängen är den rika förekomsten av svinrot, begreppet ”svinrotsäng” används ibland. De gula solarna lyste lite varstans och även utanför den gräsmark vi brukar hjälpa Christer och Bente med att slå en tidig augustikväll. Kornfibbla är ett annat namn för växten. Svartkämparnas likaså lansettlika blad jämfördes med svinrotens. Den sistnämnda brukar snabbt visa upp små vita pärlor i bladkanten om man river av den på mitten; mjölksaft som tränger ut. Detta ser man aldrig på ett svartkämpeblad! Utöver svinrot blommade jungfrulinen ganska rikt i ängen, ömsom blå eller rödlila, ibland vita. Under senaste halvseklet har denna vackra lilla växt blivit allt ovanligare i vår bygd. Någon upptäckte en tidig jungfru Marie nycklar, det är en av ängens älsklingsblomster. Torkåret 2018 var en katastrof för denna orkidé, liksom för den grönvita nattviolen, men därefter har den något repat sig. Bland gräsen kunde vi upptäcka darrgräset som starkt var på gång och vårbrodden var än mer vanlig.

Efter besöket på den lilla slåtterängen tog våra steg oss också in i den angränsande betesmarken, där Perry med vakna ögon upptäckte det säregna hedfrylet. Gräsen knägräs och stagg begrundades. Både björk, al, bok finns här som inslag, men även enar. Röjningar hade gjorts under tid som gått. Som ständig följeslagare under Ramnekärrsvandringen hade vi en ståtlig, tillgiven katt, Unossons!

Dagen avslutades nere hos smörbollarna nära Rya gård. Först passerades kyrkoruinen och inslagen med stenbräken i väggarnas vrån, fogar kunde noteras. Dessutom sågs knölsmörblommor i gräsmattan helt intill. Den gamla backsippeslänten inne på golfbanan (backsipporna var Judith Johanssons ögonstenar) har tyvärr inte hyst några sådana ”sipp-celebriteter” under ganska många år nu; det är mest bara ängshavre som här breder ut sig, kanske några röda tjärblomster. Backglim växer i kant med slänten. Men belöningen för vår vandringsmöda blev förstås istället de ännu kvarblommande smörbolleplantorna, som växer strax intill, mot skogskanten. Vi fick ihop ca 50 plantor av smörbollar, med sammanlagt ca 300 blomhuvuden. Vissa kunde ha upp till 30 blomhuvuden från en och samma planta. Denna lokal är egentligen den enda smörboll-lokal som finns kvar i kommunen – förutom några mer enstaka individer på några få andra håll. Området är sakta igenväxande och lågväxande, ettåriga arter kan här knappast klara sig. På den fd ängsmarken (länge sen nu!) finns idag dessutom humleblomster, hundkäx, ängskavle, liljekonvalj, grönvit nattviol. En skön, avkopplande dag började så smått övergå i kväll när bilarna äntrades.

Text: Janne Johansson
Foto: Perry Vigelsbo och Thomas Wallin

 

Mångfaldens dag – vandring i Killhult
29 maj 2021

Vädret och ”humöret” denna lördagsexkursion (tillika floracirkeldag) kunde knappast varit bättre när en utedag i Killhult, Våxtorp, lockade inte mindre än 19-20 personer!! Vi hade förmånen av att vandra runt i Evy och Lars Schales kulturmark, vid gården ”Utterkroken”, strax intill Lilla Stensån. Visst har flertalet bland oss även tidigare under åren hälsat på här hos Schales och kanske bekantat oss med gårdens vackra fjällkor, vandrat upp på slåttergubbebacken nära intill (fast än så länge bara blad som växt upp), letat olika örter, växter längs vägkanten, tagit oss in i den trädbeväxta hagmarken en bit längre bort – här blev det förstås fikapaus, fattas bara annat – klockpyrolans bladrosetter, mattlummerns reviga utskott, vi äntrade därefter upp på åsens markanta uppenbarelse intill mossen där flygplanet störtade på 1960-talet, vi halkade tillbaks, in i gräsmarken och fram till den grävda dammen, vattenspegeln nära gården och ännu en fikapaus innan gårdsbyggnaderna nåtts och avslutet för denna gång.

Så kan man kanske andtrutet sammanfatta en mycket härlig vandring i den fina småskaliga naturen, i det solstarka majvädret. Vi tackar för förmånen och glädjen att få njuta av både vandringen, naturen och ”Schalarnas” trevliga kommentarer och upplysningar under dagen, nästan fem timmar lång. Så roligt när så mycket kan samverka till gemensam trevnad!!

För en gångs skull var hela styrelsen för Örkelljungabygdens Natur med under dagen, vandringen – Lars, Kurt Arne, Eva, Björn – och detta hängde förstås samman med att denna styrelse på något vis utsett en ny Naturvårdspristagare att ”jubilera”. Nej, det blev visst två! (SE BJÖRNS inlägg här tidigare!) Antagligen oenighet bland styrelseledamöterna. Själv som sen några år ”tillbakadragen” medlem i ÖbNś styrelse vill jag dock konstatera att valet av Zigge var mer än välförtjänt! I övrigt inget att tillägga! Björn kan man ju för övrigt inte längre lita på mer!!

Text: Janne Johansson
Foto: Perry Vigelsbo

 

Tosteberga ängar
– 8 maj 2021

Idag var det långresa bort till nordöstraste Skåne, till de vackra, betade strandängarna intill Östersjöns vatten. Hela 12 personer sammanstrålade vid reservatets parkering och en kvinna från Karlshamn hade fått syn på vår exkursion och letade upp oss där vi strosade bland stenblock, stengärden, buskar av skilda slag. Vädret gynnade vår vandring och några hotande moln kunde hållas borta. Vår vistelse i den blomfagra kulturmarken blev bortåt 4,5 timme, men då hann vi med nästan tre ”välbesökta” fikapauser också.

Om vi först nämner något om växterna, så är ju denna vår, försommar ganska sen av sig och ännu var slånbuskarnas vackra vitstarka färgring bara i sin linda. Men visst fanns det rikligt med blommande sippor av olika kulörer, säregna desmeknoppar, backsmultron, ”småttiga” veronikor, förgätmigejer, något större fingerörtar som lyste starkt gula, troligen av arten småfingerört. Men mest dominerande för ögat var alla dessa gula ”nyckelknippen” som hängde nån decimeter över grässvålen mest lite varstans, i olika tät formation. Jo, jag syftar på den smått overkliga gullvivan som här på ängarna är något av karaktärsväxt vid denna tid. När jag letar synonymnamn för växten hittar jag på ”Evas blogg” dessa rader som vi plockar in: ”Gullviva. Guldviva. Jungfru Marie nycklar. Marienycklar. Jungfru Marie nyckelknippa. Sankte Peters nycklar. Frejas nycklar. Himmelrikets nycklar. Nyckelblom. Nyckelblomster. Majnycklar. Marieblomster. Oxlägg. Hanelägg. Gula byxor. Kärringbyxor. Kattstövlar. Gökblomma … ja kärt barn har många namn. Namnen med ”nycklar” syftar förstås på blomställningen som liknar en nyckelknippa. Det motsvarar det tyska namnet ”Himmelsschlüsselchen”, vilket användes av Hildegard av Bingen när hon på 1100-talet rekommenderade gullvivan mot melankoli och sömnlöshet.”

 En annan växt som ”tar för sig” i betesmarken så här års är backsippan, den finns här i härliga små samlingar eller i ensamhet ibland. Begärliga fotoobjekt även dessa. Visst är det härligt att fika, pausa, prata runt i denna sköna omgivning, med så tåliga grannar som dessa blomväxter. Gullvivan synes dessutom ganska tolerant mot kvävegödsling i måttlig mängd och den stod på sina håll tillsammans med stora gula ogräsmaskrosor i full blom. Mandelblommor påträffades, ofta knappt ännu utslagna, bergbräsmor, vårklynne, nagelörtar, visst var det väl vårarv… Och i ett mer påtagligt kalkfuktigt parti lyste små majvivor på sitt eget skära sätt. Några observanta ögon hittade också nyligen utslagna blåstarka rosettjungfrulin. Många arter har som bekant ännu inte spirat upp, men vi hittade vinterståndare av spåtistel, vägtistel och nära stranden växte lite märkliga nässlestänger från ifjol.

Fåglarna finns alltid i vår omgivning, vi hörde sjungande steglits, gransångare, lövsångare, hämpling, rödstjärt mm och uppe över trädtoppar skapade havsörnen oro bland vitkindade gäss. Utblickarna mot horisonten, mot resliga industribyggnader i öster och väster förkunnade att vi människor sen länge slagit oss ner och på vårt sätt tagit för oss av natur och omgivning. Nymölla massafabrik bolmar svarta rökmoln. Som avslutning far ett par bilar utpå Landön, med saxens hjälp klipps ramslöksblad för framtida ”salladsbruk”.

Text och foto: Janne Johansson

 

Kryptogamcirkeln i Spinnerietområdet
– 17 april

Vår cirkel kring mossornas, lavarnas värld fortsätter med enstaka uteträffar. Denna lördag var vi alles åtta personer som satte bilarna på Hans Jannessons mark, tvärade en ekskog, ett granbestånd och släntrade ner till det omväxlande landskapet närmast Pinnån. Här finns förresten ett tidigt etablerat biotopskyddsområde som inbegriper viktiga delar av detta säregna kvillområde; där Pinnåns vatten förgrenar sig i ett flertal olika fåror allt eftersom, speciellt under högvattenperioder. Vid koll på historiska kartor och skifteshandlingar ser man att många av markbitarna här nere nyttjats som ängsmark, om möjligt. Ända fram till 1930-talet, häradskartans tid, finns det för Västra Spång en del av ”kvillområdet” som betecknades som hårdvallsäng.

Visst var det mossor som var mest i fokus denna sällsamt njutbara dag. Men vi nybörjare i ämnet bryologi försöker långsamt lära oss de vanligaste arterna i första hand. Björnmossor, kvastmossor, husmossa, thujamossa, cypressfläta (heter också bergklomossa). Mycket vanlig i biotopskyddet var också skuggstjärnmossan vars årsnya skott lyste vackert ljusgrönt. Sporkapslar i tidigt stadium. Numera heter några stjärnmossor istället praktmossa… När vi drog oss ner till förgreningen av åfårorna i ett vackert alskogsparti (fd ängsmark, faktiskt) kunde vi också notera några ex av palmmossa. Trädkryparen sjöng melodiöst under ovanligt lång tid, nötväckan ropa gällt, rödhake, gärdsmyg och gransångare sjöng sina sånger. Forsärlan brukar kunna ses här, men inte denna dag. Flera citronfjärilar visade sig under vistelsen och en sorgmantel drog förbi.

Vår vandring gick därefter vidare uppströms, i den blöta, fuktiga slänten ner till ån. Ett granbestånd är sen några år avverkat uppe på backkrönet. Några minuter stannade vi upp vid de stengrunder som går under namnet ”Stampen”, ett namn som redan finns omnämnt i Västra Spångs laga skifteskarta från 1840, i form av ”Stampekärret”. Om det var en vadmalsstamp som låg här eller att namnet har en annan koppling vet vi nog inte riktigt. MEN SÅ HÄNDE DET… utan förvarning satte Perry nästan foten på några rosafärgade växter en bit upp i en slänt. Vad var detta för växt? Ett mycket oväntat fynd hade Perry gjort!! Det var nämligen några exemplar av den parasitiska vätterosen som stuckit upp ur marken!! En helt ny lokal för arten, som för övrigt är mycket sällsynt här uppe hos oss i fattigmoränens land. Så roligt! Andrafikat intogs som avslutning intill platsen för det spinneri som här fanns utmed ån några årtionden på bägge sidor sekelskiftet 18-/1900. Därav namnet ”Spinneriet” för detta spännande kvillområde.

Text och foto: Janne Johansson
(utom gruppbilden som är fotad av Perry Vigelsbo)

 

Vandringen på Svenskemyr
– 10 april

Denna dag vandrade 12 personer ut till och runt på Svenskemyrs gamla våtmarksområde under bortåt 4 timmar. Myren ligger både i Småland och Skåne och vår start utgick från Gränsstenen mellan landskapen, vid Healts nordgräns.

Vi uppehöll oss denna gång uteslutande på smålandssidan, den sida som efterhand åter ska förvandlas till en torvförbrukande täktindustri (som om det vore krigsårens torvbehov som står för dörren).

Mats Feding, Jönköping, skickade mig år 2014 dessa faktauppgifter om Svenskemyr:
”En torvströfabrik med tre pressar anlades 1906-1907 av Skånska Landtmännens Andelstorfströ-förening u p a. på Svenskemyr. En 2,4 km lång linbana byggdes till ett sidospår vid Yxenhult station. Tillverkningen påbörjades 1907. Fabriken elektrifierades 1945. Den såldes 30 dec 1968 till AB Svensk Torvförädling och nedlades 1977.”

Idag var vår intention mest bara den att njuta av utevistelse, av naturen och av en under 40-talet år återläkande torvtäktsmosse. En rödhake sjöng febrilt vid parkeringen, sen gick vi längs vägen ut till platsen för fd torvströfabriken, vi gick fortsatt ut på mossen där Econova AB hasteligen vill komma igång med sin nya stora täktverksamhet – att tömma smålandssidan på återstående torv under några årtionde framåt. För att göra detta måste bolaget göra naturvårdande insatser på skånesidan för att gynna den lilla orrstammen här men man måste även dämma upp och gynna för grönbenan i området. Merparten av alla mosseplanets tallar har under vintern kapats och ligger nu på ”lit-de-parade”. Men vi vände dock snart våra steg österut, ONO-ut istället.

På en av de fd torra ”banvallarna” gick vi bekvämt och lättvindigt… en korp klunkade, en glada girade, en svartmes filade sin låt. Annars var det mest tyst på fågelfronten. Målet var den ganska stora myrö som kallas ”Slättbergsön”. På en ekonomisk karta från 1949 ser man att en idog odalman brutit upp några små åkrar på ön. Vi hittade ett stort odlingsröse som bevis! Men det vi njöt av – förutom fikat – var den saliga blandning av träd, lågor, vindfällen i olika åldrar som här kan ses. Vad härligt att sådan ”urskogsaktighet” kan få leva vidare. På Fagerhultamossen har ju en nyinträdd dansk skogsägare bevisat att man kan kvadda sådana idyller om man tycker det roar en.

Andra halvan av exkursionen blev en återvandring mot skånesidan, men nu längs den längre norrut liggande fd banvallen. Någon skarpsynt upptäckte ett par ”tuvullsspillningar” från en orre som balat sig i lite sand. Under nästa fika satt vi i solen och blickade ut över motorsågsmassakern visavi mosseplanets tallar. Tidigare i vår har någon, några orrtuppar bubblat från myren, 3 orrhönor har skrämts upp. Nöjda och naturfyllda avslutade vi dagen. Tack för trevlig gemenskap.

Text och foto: Janne Johansson

 

Kryptogamcirkeln i Linneröd
– 7 mars

Kryptogamcirkeln hade lite av återuppstart efter vinterns gästspel några månader. Vi träffades i naturreservatet i Linneröd, Klippans kommun, för en ca 3,5 timmes vistelse i dess skogar av olika slag. Med på vandringen hade vi som tur var Tony Svensson, Kristianstad, med kunskaper om lavar och mossor långt bättre än våra egna.

Mest krut lade vi på lavarna, men visst blev det ett flertal mossor också. Vi letade ofta på trädens stammar, grenar, men ibland dök vi ner på marken eller kollade stenblockens prydnader.

Det finns många fler lav- och mossarter än man som amatör kan tro och har man med sig en duktig inventerare, en kunnig biolog… ja, då hittar man förstås ännu många fler. Här intill finns en hoper bilder på arter som Tony till synes lätt plockade fram rätt namn på. Man kan nämna långflikmossa, rosmossa, fällmossa, kransmossa, thujamossa. Eller gammelgranslav, gulpudrad sköldlav, hjälmrosettlav, stiftbrunlav, kort skägglav, hjälmfrullania, bitterlav, porlav, näverlav, skrynkellav. Det fanns ännu många fler!

Vandringen, inkluderande ”corona-fika-med-avstånd”, genomfördes i superlångsamt tempo och visst njöt vi alla av utevistelsen i den snart framtittande solens strålar. Entita, blåmessång kunde avnjutas.

Vi tackar, förutom Tony, också klippanföreningens medlemmar som säkert guidade oss hela vägen tillbaks. En mycket lyckad halvdag bland lavar, mossor och ”fältisar”.

Text och foto: Janne Johansson